Sonntag, 14. Dezember 2014

Bakom julkrubban, eller: Jesusbarnet i askfatet.

Predikan vid Svenska föreningens luciafirande // Predigt im Luciagottesdienst der Schwedischen Gesellschaft Düsseldorf

Jag var i Betlehem i höstas och när jag botaniserade bland krubborna som fanns där i allsköns storlekar och former, var det en driftig försäljare som försökte pracka på mig en rätt så ful bjässe till krubba. Nej tack, sa jag, jag har faktiskt redan en julkrubba. Och han tittade storögd på mig och svarade: Men min käre herre, alla har fler krubbor än en. Jo, kanske det, sa jag, men bakom vår krubba finns det en berättelse. Och han tittade en lång stund på mig en lång stund, och sa sedan, med låg och menande röst: ”Det finns en berättelse bakom varje julkrubba.” 





Berättelsen bakom vår julkrubba börjar strax efter kriget i Tyskland. Farfar hade, som man brukade då, bytt till sig figurerna, stora bjässar i keramik, mot en säck mjöl, ett par paket cigaretter och en flaska hembränd. Sedan hade han stått i källaren och snickrat ihop ett stort stall som skulle rymma figurerna: Josef, Maria, ett par herdar med sina får, de tre vise män, och så Jesusbarnet. Krubban hade farmor fått i julklapp, och hon brukade säga att detta minsann var den finaste julklappen hon någonsin fått. Julgranen fick alltid stå på en pall för att hela stallet skulle få plats. På senare år efter farfars död har vi fått ta över krubban. Varje år på lillejulafton, när granen pyntades, ställdes den i ordning – förutom Jesusbarnet, det skulle farmor själv sätta på plats. Vi brukade skämta om det, brukade säga att farmor, som var en rätt så bastant kvinna, nog var den enda i hela världen kunde sätta Jesus på plats. Ett år så skulle vi ta fram allting. Vi hade precis flyttat - och till vår stora fasa upptäckte vi att figurerna farit rätt så illa. De hade blivit kantstötta, Josef hade tappat en arm och de tre vise männen saknade sina julklappar. Men värst av allt var att själva krubban var försvunnen. Var skulle Jesusbarnet få ligga? Och vi gick och bävade inför kvällen, när mormor skulle upptäcka förlusten. Det blev en rätt så tystlåten middag den julaftonen, och efter maten gick farmor upp från bordet och tog Jesusbarnet varsamt i sin hand och vacklade fram till krubban. 

Och då fick hon syn på det, och vi försökte förklara. En lång stund sa hon ingenting. Sen så gick hon fram till till ett av skåpen och tog fram ett litet askfat. Hon la i en serviett och Jesusbarnet ovanpå. Sedan tog hon ett steg tillbaka och tittade på sitt verk. Vilken syn. Jesusbarnet, liggandes i ett askfat, mitt i en brokig och trasig skara - en pappa med bara en arm – och tre vise män utan julklappar. Och plötsligt så utbrast hon: ”Äntligen blev det rätt!” 

Det finns en berättelse bakom varje julkrubba. Och bakom vartenda gulnat lucialinne uppe på vinden, varje nedärvt adventsljusstake, bakom de gamla recepten i gammalmodig och exakt handstil från en tid då man mätte med skålpund och kaffekopp och bara bakade med riktigt smör. Ett gammalt klenätjärn, en luciakrona. 

Och jag tror det lönar sig att ta reda på den historian, ibland ryms ett budskap i den. Som i berättelsen bakom vår julkrubba. Det lär mig att julen äger rum mitt i vår stökiga vardag. Vi behöver inte själva skapa den perfekte julen, det klarar vi ändå inte. När det blir perfekt – då är det när Gud kommer in i våra bräckliga och brokiga liv, och sveper in vår trasighet i sin kärlek. Och det lär mig att inte vara rädd, vare sig för trasigheten eller för livets mörker. Alldeles strax, innan Lucia tågar in, kommer vi att släcka alla ljusen. Och in i mörkret kommer Lucia med sitt följe, och Luciatåget blir på så sätt inte bara en fin och festlig tillställning som gör alla dem som är med samt föräldrarna oerhört stolta och lite pirriga. Lucia blir en budbärare, en påminnelse om att mörkret en gång ska upplysas en gång för alla. Jesus kommer. Advent. Amen.

Keine Kommentare:

Kommentar veröffentlichen